ny vecka. nya tag.
Jag börjar nu inse hur mycket mina betyder för mej. Saknar en del av dem och jag blir bara arg då jag tänker på hur allt detta kunde ha hänt. Att jag flyttade till Halmstad var mitt egna val. Jag kan inte lyssna på andra bara för att de vill att man ska gå i samma skola. Jag valde Halmstad för att jag vill gå en journalistisk utbildning, vilket jag nu gör, och jag vill komma bort från min hemstad Ljungby i Småland. Jag flydde fältet, för att jag blivit så illa behandlad av en del och det tror jag inte mina vänner förstod.
Efter att jag flyttat var jag en helt ny människa. Jag flyttade in tillsammans med två andra tjejer och fick ny skola. Nya vänner. Ny klass. Nytt liv. Jag kom hem på helgerna, vilket jag längtade till. Mina vänner var som bortblåsta. Hördes på msn och mess. Inget mer. Det gjorde ont att inse att man har ett nytt liv, någon helt annanstans. Någonstans där inte dessa människor finns varje dag. Och sen dog min älskade måmå. Jag tror jag sprack. Allting bara föll. Efter det kom min gallsten. 3 veckor på sjukhus fick jag vara och ingen kom och hälsade på mej. Bara mamma var hos mej och ibland kom mina systrar och min pappa. Jag grät och grät för att ingen tyckte om mej. Två av mina vänner ringde några enstaka gånger dem veckorna. Det gjorde ont. Inte ens ett samtal från Halmstad fick man. Nu när jag skriver om detta, kan jag börja gråta hur lätt som helst. Jag har fortfarande lite minnesluckor för den tiden. Man kan ju få det efter att man varit sövd.
Och så. Träder min prins fram (ursäkta ordvalet) och räddar mej. Siddi är min älskade lilla katt som blev min. Men ja, han har svikit mej också. Han träffar jag inte alls lika mycket längre och han kan jag inte prata med. Nu har det gått 1år och åtta månader sedan min måmå dog. Jag tänker på henne ännu. Och i september förra året, får jag min andra prins. Prins Stefan. Det är han som hjälpt mej igenom min svåra sorg för måmå. Jag mår fortfarande inte bra, men jag gråter inte alls lika mycket för henne längre.
Ja, Stefan betyder väldigt, väldigt mycket för mej. Han får mej att skratta och le. Han får mej att känna mej speciell. Och ja, jag nämner han ofta i min blogg och det är för att han får mej att må bra. Han och Siddi och lilla Lilly får mej att må bra. Lilly och Sid är som mina bebisar. Att jag inte träffar Sid gör mej väldigt ledsen.
När jag träffade Stefan fick jag många glada reaktioner, men i efterhand ett helvete rent ut sagt. Jag ångrar inte att jag gjort det jag gjort, absolut inte. Men att mina vänner väljer bort att höra av sej, för att jag har en pojkvän, låter sjukt. Nyss sa en vän jag ska vara ärlig mot dej. jag tänker inte så mycket på dej längre, därför som jag inte hört av mej. Det gjorde ont att få höra de orden. Visst, denna människa har varit elak mot mej med diverse saker, men man kan inte släppa taget. Kanske dags att göra detta nu..
overandout.
Efter att jag flyttat var jag en helt ny människa. Jag flyttade in tillsammans med två andra tjejer och fick ny skola. Nya vänner. Ny klass. Nytt liv. Jag kom hem på helgerna, vilket jag längtade till. Mina vänner var som bortblåsta. Hördes på msn och mess. Inget mer. Det gjorde ont att inse att man har ett nytt liv, någon helt annanstans. Någonstans där inte dessa människor finns varje dag. Och sen dog min älskade måmå. Jag tror jag sprack. Allting bara föll. Efter det kom min gallsten. 3 veckor på sjukhus fick jag vara och ingen kom och hälsade på mej. Bara mamma var hos mej och ibland kom mina systrar och min pappa. Jag grät och grät för att ingen tyckte om mej. Två av mina vänner ringde några enstaka gånger dem veckorna. Det gjorde ont. Inte ens ett samtal från Halmstad fick man. Nu när jag skriver om detta, kan jag börja gråta hur lätt som helst. Jag har fortfarande lite minnesluckor för den tiden. Man kan ju få det efter att man varit sövd.
Och så. Träder min prins fram (ursäkta ordvalet) och räddar mej. Siddi är min älskade lilla katt som blev min. Men ja, han har svikit mej också. Han träffar jag inte alls lika mycket längre och han kan jag inte prata med. Nu har det gått 1år och åtta månader sedan min måmå dog. Jag tänker på henne ännu. Och i september förra året, får jag min andra prins. Prins Stefan. Det är han som hjälpt mej igenom min svåra sorg för måmå. Jag mår fortfarande inte bra, men jag gråter inte alls lika mycket för henne längre.
Ja, Stefan betyder väldigt, väldigt mycket för mej. Han får mej att skratta och le. Han får mej att känna mej speciell. Och ja, jag nämner han ofta i min blogg och det är för att han får mej att må bra. Han och Siddi och lilla Lilly får mej att må bra. Lilly och Sid är som mina bebisar. Att jag inte träffar Sid gör mej väldigt ledsen.
När jag träffade Stefan fick jag många glada reaktioner, men i efterhand ett helvete rent ut sagt. Jag ångrar inte att jag gjort det jag gjort, absolut inte. Men att mina vänner väljer bort att höra av sej, för att jag har en pojkvän, låter sjukt. Nyss sa en vän jag ska vara ärlig mot dej. jag tänker inte så mycket på dej längre, därför som jag inte hört av mej. Det gjorde ont att få höra de orden. Visst, denna människa har varit elak mot mej med diverse saker, men man kan inte släppa taget. Kanske dags att göra detta nu..
overandout.