respons

Först och främst vill jag tacka för att så många tittar på min blogg varje dag. Visst, 65 pers är kanske inte mycket i era öron, men att så många ens vill läsa min blogg, är stort för mej.

Jag skrev ju i ett inlägg om att jag själv har erfarenheter utav mobbing. Ja, jag fick respons ifrån Sandra, som är min gamla skolkompis, som gick ut gymnasiet iår. (http://zandiee.blogg.se). På hennes blogg skriver hon såhär:

Läste min f.d skolkompis blogg idag, och kände hur det började klia i fingrarna (www.jennsii.blogg.se). Hon beskriver ett problem som även jag har.. trots att jag är smal och ser ganska bra ut om jag får tala för mitt eget öga. Därför ville jag ta upp detta tvärt-om-problem.
Jennie skriver själv att någon sårat henne ganska hårt, någon har kallat henne för någonting helt världelös, de har klankat ner på hennes vikt, hennes utseende.  Varför? Jo, säkert för att de bara måste.. det finns människor som alltid kommer klanka ner på dig.. hur underbar du än är.

Att få den responsen eller vad jag ska säga, gör mej glad att både Sandra läser min blogg och för att hon verkar bry sej. Jag fick detta som kommentar också:
Jag tycker att din personlighet syns på långa vägar, don't you worry. Alla vet hur underbar du är. /sandra

JAG VILL BARA SÄGA TACK! Tack för den fina kommentaren. Någon som verkar bry sig i alla fall. Och Sandra, det du skrev i din blogg, känner jag igen mej i. Jag känner ett visst hot ifrån människor som jag tycker är snygga osv. (Speciellt när min pojkvän är med, eftersom jag då känner att jag själv inte duger)

Jag kan säga att det inte går en dag mellan hur jag tänker på mitt utseende. Jag hade gjort vad som helst för att väga några kilo lättare och jag skulle må så himla bra. Tyck ni nu att "gör nått åt det då?!" eller "sitt inte där och tyck synd om dig själv". Ni får tycka precis vad ni vill, för jag vet hur det är. Ni kanske inte har varit med om detta. Jag har aldrig, aldrig råkat ut för att jag blivit mobbad för mitt utseende till ansiktet, bara till min kroppsstorlek. Jag har försökt och försökt att gå ner i vikt, men efter att måmå dog har jag totalt tappat hoppet. Stefan har stöttat mej, men jag har inte haft den riktiga gnistan. Dessutom blir jag så fruktansvärt arg när andra människor ska klaga på andra. De fattar nog inte riktigt hur mycket de sårar människan i fråga. Mitt självförtroende är nere på noll. Men min älskade pojkvän har fått det att växa något enormt. Att tillhöra någon, att få bli älskad av någon är det som gör mej allra gladast. Ni anar inte hur rädd jag varit för att ingen velat ha mej.

Och när man, möter motgångar, som kompisar som säger att man inte träffar dom lika mkt längre (träffade dom inte mkt innan jag träffade Stefan heller, ett annat skäl till att det blivit som det blivit, är för att man har ett helt nytt liv i Halmstad), vänner som säger att Stefan inte älskar mej på riktigt, utan att han bara ha mej för att ha en tjej. KUL. Vännner som inte hör av sej då man ligger på sjukhus. Osv, osv.

Dessutom när min älskade måmå dog den 6 februari 2007, så blir allt värre. Mitt psykiska liv, blev bara värre. Grät och grät och en del personer fattade inte varför jag grät så mkt. De sa att hon endå inte kommer tillbaka. Tack för det. Det gör så fruktansvärt ont att förlora någon man haft i hela sitt liv. Det är hemskt. Och när måmå fortfarande visar sig för en på diverse vis och dessutom dyker upp i ens drömmar, så blir man bara mer och mer påmind om henne. Hon vill ha kontakt. Inte allra minst, då hon frågade nyligen hur det gick med min bok. Eftersom ag skriver en bok som projektarbete...

Nehe, ska nana nu. Ska upp vid halv sju imorgon, för att ha praktik på Maxi. Näst sista dagen. Skönt. Ska imorgon skriva ett nytt inlägg (so stay tuned) om hur äppelodlingarna var idag. Åkte dit med minst 80 stycken pensionärer, de resterande 11 var i 40 årsåldern och sen då jag och Stefan. Men ja, det var trevligt.

overandout.

Kommentera här: