gallsten - del 3
Nu är vi redan inne i del 3
Klockan sju kom det in en sjuksköterska in och sa till mej att det var dags att ta tabletterna som skulle göra mej en aning lugnare. Innan detta har jag varit väldigt nere, men när jag fick dessa tabletter, var det som att jag var den lyckligaste på jorden. Ha ha. Sjuksystern kom in och jag var ju beredd på att gå ner till röntgen, men nehej. De körde ner mej i sängen. Jag tror detta berodde på tabletterna, man blir ostabil, vilket jag märkte när vi kom ner dit. Inte heller varje dag som man får skjuts tre våningar ner ^^. Men att åka hiss tyckte jag inte så mycket om, men jag behöll mitt lugn.
Väl där nere var jag trött, mycket trött
Mamma var med mej hela tiden och nu i efterhand tycker jag att det var pinsamt att jag skrattade så mycket som jag faktiskt gjorde. Två sjuksystrar fick hjälpa mej upp från sängen och in i rummet. Mamma fick stå utanför. Den ena sjuksystern frågade om jag ville att hon skulle vara kvar inne hos mej och det ville jag. Hela tiden stod hon vid mina fötter och då och då smekte dem och frågade om det gick bra. Är smekte ett bra ord? Hmn... Hon visade i alla fall sin medkänsla... he he. Och jag fick ett par hörlurar med Rix FM i, eftersom det skulle bullra väldigt mycket.
Trots att jag hade de lugnande tabletterna i min mage
Var jag en aning rädd ändå. Min klaustrofobiska sida visade sig och fick en aning panik, men jag lugnade mej snabbt. För såfort jag fick på mej hörlurarna och då när jag rullades in, spelades mitt favoritband sedan jag var liten. The Ark med låten The Worrying Kind. Då kunde jag koppla av.
I ungefär två timmar låg jag där
Och när jag kom ut hade de lugnande tabletterna runnit ur min kropp. Vi kom upp på rummet och jag fick frukost. Givetvis mamma också. Sen gick jag ut till filmskåpet. Där fanns säkert ett hundratal filmer och jag frossade. Tog med mej fem stycken till rummet och hade en filmfrossa. Mamma satt på soffan i rummet och tittade i sina tidningar. På eftermiddagen kom min syster Linda som då gick på gymnasiet i Växjö. Och en doktor kom eller en ST eller AT-läkare som sa att de hittat en del stenar i gallgångarna och att de kanske skulle ta upp dem genom min mun.... öh. Hur låter det? De skulle gå ner genom min hals och ta upp alla stenarna... Jag grät en aning, men det var inte säkert. De hade heller inte tagit ett beslut om ifall jag skulle opereras eller ej.
På söndagen
Då fick jag och mamma komma hem på permission. Det var sannerligen härligt! Men tyckte inte om att jag skulle ha de stickgrejerna kvar i armvecket och på handen. Alltså, de där de tar prover och sprutar i medicin och då jag får ha en sådan påse hängandes ovanför huvudet som sprutar i någon lösning. När jag kom hem tog jag bara det lugnt. Tittade på teve och så. Kunde inte få i mej nått. Läkarna hade sagt att om jag fick frossa och feber, så var jag tvungen att åka tillbaka med en gång, eftersom då det blev värre. Under de dagarna då jag vatt på sjukhuset hade alla varje gång de kommit in frågat om jag haft ont, de skulle man tydligen ha, men eftersom jag fått magkatarrspiller från den gången i Halmstad, hade jag inte alls ont.
Antingen på måndagen eller på söndagen fick jag komma tillbaka
Nu hade jag i alla fall med mej mer kläder och lite mer roliga saker. Hade med mej en del filmer hemifrån. På kvällen dagen innan sa de att jag skulle opereras på tisdagen eller ondagen (jag kommer inte ihåg vilken dag det var, men vi kan ju utgå att det var på tisdagen) och jag fick vara fastande. Där satt mamma och åt god mat, medan jag inte fick nått. Kul. Och jag hade äntligen fått tillbaka en del av min aptit.
Men på tisdagsmorgonen var det inte alls kul
En sjuksyster kom in och sa att jag var tuvngen att duscha. Sen gav hon mej trosor (stooora kan jag säga) och ett nattlinne av nått slag. Jag gick in och duschade och jag tyckte det var grymt jobbigt. Sedan kom det läkare och sa att det inte blev någon operation, men att det kommer bli nästa dag. Usch. Jag grät en skvätt. Var så himla nervös. Jag har opererats tidigare, men då var jag nyfödd och inte 17 år.
Klockan sju kom det in en sjuksköterska in och sa till mej att det var dags att ta tabletterna som skulle göra mej en aning lugnare. Innan detta har jag varit väldigt nere, men när jag fick dessa tabletter, var det som att jag var den lyckligaste på jorden. Ha ha. Sjuksystern kom in och jag var ju beredd på att gå ner till röntgen, men nehej. De körde ner mej i sängen. Jag tror detta berodde på tabletterna, man blir ostabil, vilket jag märkte när vi kom ner dit. Inte heller varje dag som man får skjuts tre våningar ner ^^. Men att åka hiss tyckte jag inte så mycket om, men jag behöll mitt lugn.
Väl där nere var jag trött, mycket trött
Mamma var med mej hela tiden och nu i efterhand tycker jag att det var pinsamt att jag skrattade så mycket som jag faktiskt gjorde. Två sjuksystrar fick hjälpa mej upp från sängen och in i rummet. Mamma fick stå utanför. Den ena sjuksystern frågade om jag ville att hon skulle vara kvar inne hos mej och det ville jag. Hela tiden stod hon vid mina fötter och då och då smekte dem och frågade om det gick bra. Är smekte ett bra ord? Hmn... Hon visade i alla fall sin medkänsla... he he. Och jag fick ett par hörlurar med Rix FM i, eftersom det skulle bullra väldigt mycket.
Trots att jag hade de lugnande tabletterna i min mage
Var jag en aning rädd ändå. Min klaustrofobiska sida visade sig och fick en aning panik, men jag lugnade mej snabbt. För såfort jag fick på mej hörlurarna och då när jag rullades in, spelades mitt favoritband sedan jag var liten. The Ark med låten The Worrying Kind. Då kunde jag koppla av.
I ungefär två timmar låg jag där
Och när jag kom ut hade de lugnande tabletterna runnit ur min kropp. Vi kom upp på rummet och jag fick frukost. Givetvis mamma också. Sen gick jag ut till filmskåpet. Där fanns säkert ett hundratal filmer och jag frossade. Tog med mej fem stycken till rummet och hade en filmfrossa. Mamma satt på soffan i rummet och tittade i sina tidningar. På eftermiddagen kom min syster Linda som då gick på gymnasiet i Växjö. Och en doktor kom eller en ST eller AT-läkare som sa att de hittat en del stenar i gallgångarna och att de kanske skulle ta upp dem genom min mun.... öh. Hur låter det? De skulle gå ner genom min hals och ta upp alla stenarna... Jag grät en aning, men det var inte säkert. De hade heller inte tagit ett beslut om ifall jag skulle opereras eller ej.
På söndagen
Då fick jag och mamma komma hem på permission. Det var sannerligen härligt! Men tyckte inte om att jag skulle ha de stickgrejerna kvar i armvecket och på handen. Alltså, de där de tar prover och sprutar i medicin och då jag får ha en sådan påse hängandes ovanför huvudet som sprutar i någon lösning. När jag kom hem tog jag bara det lugnt. Tittade på teve och så. Kunde inte få i mej nått. Läkarna hade sagt att om jag fick frossa och feber, så var jag tvungen att åka tillbaka med en gång, eftersom då det blev värre. Under de dagarna då jag vatt på sjukhuset hade alla varje gång de kommit in frågat om jag haft ont, de skulle man tydligen ha, men eftersom jag fått magkatarrspiller från den gången i Halmstad, hade jag inte alls ont.
Antingen på måndagen eller på söndagen fick jag komma tillbaka
Nu hade jag i alla fall med mej mer kläder och lite mer roliga saker. Hade med mej en del filmer hemifrån. På kvällen dagen innan sa de att jag skulle opereras på tisdagen eller ondagen (jag kommer inte ihåg vilken dag det var, men vi kan ju utgå att det var på tisdagen) och jag fick vara fastande. Där satt mamma och åt god mat, medan jag inte fick nått. Kul. Och jag hade äntligen fått tillbaka en del av min aptit.
Men på tisdagsmorgonen var det inte alls kul
En sjuksyster kom in och sa att jag var tuvngen att duscha. Sen gav hon mej trosor (stooora kan jag säga) och ett nattlinne av nått slag. Jag gick in och duschade och jag tyckte det var grymt jobbigt. Sedan kom det läkare och sa att det inte blev någon operation, men att det kommer bli nästa dag. Usch. Jag grät en skvätt. Var så himla nervös. Jag har opererats tidigare, men då var jag nyfödd och inte 17 år.
