2 år har gått, men vi saknar dej än
Idag tog jag lite ledigt ifrån skolan
Anledning till detta var för att min måmå gick bort för 2 år sedan idag. Min måmå Maj. En människa som var älskad av mej och alla andra som kände henne. Ingenting är det samma sedan hon dog. Hon dog i cancer och det blev min första och förhoppningsvis sista begravning, men det vet jag att det inte blir. Jag tycker så synd om min måffa. Han är ensam. Vi ses ju, men kanske inte lika mycket som när måmå levde. Allting förändras. Vi firar inte längre jul hemma hos dem, utan det gör vi hemma hos oss.
Jag kommer ihåg att det var en tisdag 6 februari 2007
Jag hade gått i skolan hela dagen och jag kommer mycket väl ihåg att jag hade skrattar och haft det bra tillsammans med mina klasskamrater. Jag visste ingenting. På kvällen vid klockan sju ringer min mamma och säger att de är i Halmstad och har handlat. Jag förstod inte riktigt varför de just kommit till Halmstad för att handla, de brukar ju aldrig åka till Halmstad och handla. Mamma sa också att de kommer inom en sväng.
En kvart senare öppnade jag dörren för dom
Och jag började fråga varför de var där. Mamma sa att vi går upp på rummet istället för att stå nere i hallen. Vi gick upp och det jag la märkte till vara att pappa stängde dörren till rummet. Jag till och med frågade varför han stängde dörren. Sedan berättade mamma. Måmå hade dött på morgonen samma dag och jag hade inte fått veta det förrän nu. Jag vet att mamma och pappa ville vara snälla mot mej, med att inte ta det på telefon. Jag började ju naturligtvis störtgråta och sedan frågade mamma om jag ville följa med hem. Det ville jag. Jag gick in till min rumskamrat Karin och sa vad som hade hänt. Sedan gick jag tillbaka till rummet och packade ihop en del kläder och en del skolgrejer.
Jag sa inte ett ljud på vägen hem
Bara mamma frågade då och då om jag hade somnat, men det hade jag bara inte. Jag bara tittade upp mot stjärnorna och kunde inte släppa tanken på att måmå hade dött. Inte hon. Varför just hon? Varför just min måmå? Jag kommer ihåg den gången då jag besökte henne på hemmet i Älmhult, då hon var alldeles svag och hon hade gått ner ganska mycket i vikt. Det var som om att hon sa adjö till mej. Jag hade bara hälsat på henne två gånger på hemmet, just för att jag inte ville se vad som hände med henne. Hon blev bara svagare och svagare, men roligare av allt morfin. Hon sa till mej att jag skulle kämpa med att gå ner i vikt, för hon visste hur mycket jag ville det.
Det var mitt sista farväl av henne
Och jag ångrar än idag att jag inte var där och sa hur mycket jag tyckte om henne. Men jag tror hon vet. Hon vet att hon var mycket omtyckt. De första året var värst. Jag grät och grät och när jag träffade Stefan, grät jag mycket ofta också. Men nu, efter 2 år har jag kunnat gå vidare. Visst tänker man på henne, men hon har det bättre där hon är nu. Hon hade ju cancer, så hon skulle ha lämnat oss oavsett vad.
Jag kommer alltid älska min måmå
Jag vet att hon inte ha skulle ha levt så länge till oavsett om hon hade haft cancer eller inte, men någonstans hade man ju bilden av att hon skulle vara med på mitt bröllop, träffa sina barnbarnsbarn osv. Hon fanns i alla fall med på min konfirmation 2005.
När jag och Stefan träffades
Trodde jag att det var som en tröst från måmå. Att det var hon som fört oss samman och det får man aldrig svar på, men någonting säger mej att hon har visat honom vägen eller så. Låter kanske sjukt, men det känns så.
overandout
Förresten
Är nu hemma i Ljungby. Gjorde klart 4 stycken uppsatser idag till skolan. Yääy. Och igår hyrde jag och Stefan tre nya filmer på Hemmakväll. Det blev Robert Gustavsson - Lösvikt, Maria Larssons eviga ögonblick och Angel (Helena Bergströms nya).
Imorgon är det kalas
Som jag tidigare nämnt. För min kusin Mathias, som fyller 25 år. Sedan åker vi hem på måndagmorgon förhoppningsvis. Och snart är det dags för en ny design på min blogg, stay tuned!
overandout2
Min konfirmation 2005
måmå sitter längst bort mot dörren 
Måffa och måmå på julafton 2004 
Måffa, måmå och kusinens pappa Thommy
i sommarstugan sommaren 2005
Min älskade måmå <3
Anledning till detta var för att min måmå gick bort för 2 år sedan idag. Min måmå Maj. En människa som var älskad av mej och alla andra som kände henne. Ingenting är det samma sedan hon dog. Hon dog i cancer och det blev min första och förhoppningsvis sista begravning, men det vet jag att det inte blir. Jag tycker så synd om min måffa. Han är ensam. Vi ses ju, men kanske inte lika mycket som när måmå levde. Allting förändras. Vi firar inte längre jul hemma hos dem, utan det gör vi hemma hos oss.
Jag kommer ihåg att det var en tisdag 6 februari 2007
Jag hade gått i skolan hela dagen och jag kommer mycket väl ihåg att jag hade skrattar och haft det bra tillsammans med mina klasskamrater. Jag visste ingenting. På kvällen vid klockan sju ringer min mamma och säger att de är i Halmstad och har handlat. Jag förstod inte riktigt varför de just kommit till Halmstad för att handla, de brukar ju aldrig åka till Halmstad och handla. Mamma sa också att de kommer inom en sväng.
En kvart senare öppnade jag dörren för dom
Och jag började fråga varför de var där. Mamma sa att vi går upp på rummet istället för att stå nere i hallen. Vi gick upp och det jag la märkte till vara att pappa stängde dörren till rummet. Jag till och med frågade varför han stängde dörren. Sedan berättade mamma. Måmå hade dött på morgonen samma dag och jag hade inte fått veta det förrän nu. Jag vet att mamma och pappa ville vara snälla mot mej, med att inte ta det på telefon. Jag började ju naturligtvis störtgråta och sedan frågade mamma om jag ville följa med hem. Det ville jag. Jag gick in till min rumskamrat Karin och sa vad som hade hänt. Sedan gick jag tillbaka till rummet och packade ihop en del kläder och en del skolgrejer.
Jag sa inte ett ljud på vägen hem
Bara mamma frågade då och då om jag hade somnat, men det hade jag bara inte. Jag bara tittade upp mot stjärnorna och kunde inte släppa tanken på att måmå hade dött. Inte hon. Varför just hon? Varför just min måmå? Jag kommer ihåg den gången då jag besökte henne på hemmet i Älmhult, då hon var alldeles svag och hon hade gått ner ganska mycket i vikt. Det var som om att hon sa adjö till mej. Jag hade bara hälsat på henne två gånger på hemmet, just för att jag inte ville se vad som hände med henne. Hon blev bara svagare och svagare, men roligare av allt morfin. Hon sa till mej att jag skulle kämpa med att gå ner i vikt, för hon visste hur mycket jag ville det.
Det var mitt sista farväl av henne
Och jag ångrar än idag att jag inte var där och sa hur mycket jag tyckte om henne. Men jag tror hon vet. Hon vet att hon var mycket omtyckt. De första året var värst. Jag grät och grät och när jag träffade Stefan, grät jag mycket ofta också. Men nu, efter 2 år har jag kunnat gå vidare. Visst tänker man på henne, men hon har det bättre där hon är nu. Hon hade ju cancer, så hon skulle ha lämnat oss oavsett vad.
Jag kommer alltid älska min måmå
Jag vet att hon inte ha skulle ha levt så länge till oavsett om hon hade haft cancer eller inte, men någonstans hade man ju bilden av att hon skulle vara med på mitt bröllop, träffa sina barnbarnsbarn osv. Hon fanns i alla fall med på min konfirmation 2005.
När jag och Stefan träffades
Trodde jag att det var som en tröst från måmå. Att det var hon som fört oss samman och det får man aldrig svar på, men någonting säger mej att hon har visat honom vägen eller så. Låter kanske sjukt, men det känns så.
overandout
Förresten
Är nu hemma i Ljungby. Gjorde klart 4 stycken uppsatser idag till skolan. Yääy. Och igår hyrde jag och Stefan tre nya filmer på Hemmakväll. Det blev Robert Gustavsson - Lösvikt, Maria Larssons eviga ögonblick och Angel (Helena Bergströms nya).
Imorgon är det kalas
Som jag tidigare nämnt. För min kusin Mathias, som fyller 25 år. Sedan åker vi hem på måndagmorgon förhoppningsvis. Och snart är det dags för en ny design på min blogg, stay tuned!
overandout2
Min konfirmation 2005
måmå sitter längst bort mot dörren
Måffa och måmå på julafton 2004
Måffa, måmå och kusinens pappa Thommy
i sommarstugan sommaren 2005
Min älskade måmå <3
skriven
Det är svårt när någon man tycker om dör. Jag var ute och festade den kvällen pappa dog,ångrar det lite..Men nu vet jag att det inte hade spelat någon roll om jag var hemma eller inte. Finns så mycket man skulle vilja ha sagt, många saker vet de säkert redan, som att man älskar dem och så, men sen finns det andra saker som nu ligger och bränner på insidan och vill ut. Vi kommer aldrig att glömma dem, men med tiden blir det lättare att minnas dem och prata om dem. De var ju fina människor så vi har många fina minnen vi kan tänka på när det kommer till dem. De har det bra nu, nu slipper de all smärta de hade <3 Och en dag kommer vi träffa dem igen.