Jennsiii - Make Your Life Ridiculously Amazing

I juni, runt midsommar, fick jag ett meddelande på Messenger. Av en man som jag träffade av en ren slump när jag var 14. Och det är verkligen lite som i en saga. Jag och min kompis Sara drog till grannstaden en eftermiddag för att kolla på Ikea. När vi sedan väntade på att hennes föräldrar skulle hämta oss drog vi inåt stan för att vänta där. Detta är den 7 december 2004. Där såg Sara 3 par killar sitta på torget och galen som Sara är började hon busvissla på dem. Jag tyckte hon var sjukt pinsam så jag tyckte hela grejen var jobbig. Killarna kom mot oss och vi började snacka. Och den där David spanade jag in och tyckte att han var riktigt härlig. Pratglad och rolig. För att göra en lång historia kort, så en vecka efter ca den kvällen så kontaktade jag honom och vi fick kontakt. Efter det pratade vi varje dag. Och eftersom det var en jobbig tid i högstadiet var han ett stort stöd för mig. Men ja, det hände lite saker som fick oss att tappa kontakten tråkigt nog. Men han fanns alltid med i tankarna och jag undrade varje dag var det var som hände med att vi bara tappade kontakten. 

 

Samma år som jag och Steffe skilde oss satt jag en kväll och läste mina gamla dagböcker och det är där jag hittade det. Telefonnumret som jag hade fått till David den där kvällen, ett hemnummer. Vad är oddsen för att det skulle funka nu, tänkte jag. Men eftersom jag är nyfiken och ändå undrade vart han blivit av, så ringde jag. Det som väldigt märkligt var ju att numret fungerade och han svarade. Som sagt - vad är oddset? Dessutom visade de sig att han bara var hemma på besök över dagen och skulle dra därifrån efter en stund som jag ringde. Jag tror ju dock på ödet/att det finns en mening med allt så jag blev ju väldigt glad. Han berättade att han hade kvar det där brevet och hjärtat som jag hade skickat då ja, kärlek uppstod på något vis emellan oss den där kvällen och alla de där långa samtalen. Liksom han hade varit ett stort stöd för mig, så var jag ett stort stöd för honom. Han var vid denna tid i livet gift och hade 2 barn. Inte för att jag på något vis hoppades på något eller tänkte att han är "mannen i mitt liv", utan mer att jag saknade den där man kunde prata med om allt och som aldrig dömde en. Och vad lyckat allt blev av att bara ens våga ringa. 

 

I mars månad i år så ringde vi på videosamtal. Innan dess hade vi då lagt till varandra på Facebook och snackade något. Men då i mars hade vi ett långt samtal och det var som att vi aldrig släppt taget om varandra oavsett på vilket sätt. De enda var att vi hade låtit livet få ta över och vi hade blivit äldre och vår kontakt hade tagit skada av de. Men för det så var det som att allting var som vanligt. Vi kunde prata hur länge som helst och jag var oerhört glad av att se honom. 

      Så sedan efter det hade vi något kontakt, men vid midsommar, ungefär en vecka innan midsommar, hörde han va sig och vi pratade varenda dag, flera timmar. Jag bodde ju mer eller mindre i Halmstad och jobbade på Netto och han låg i skilsmässa. Vilket jag var lite glad för också på ett sätt. I samma veva så hade jag pratat med en kollega som är medium som sa att inom en 4 månaders period skulle jag träffa en man som skulle ta mig med storm. Det är han jag kommer leva med, sa hon. Jag tänkte att "ja, ja eller hur". Jag hade svårt för att tro på det eftersom jag hade fortfarande en komplicerad relation med den turken jag nästan varit tillsammans med i 2 år. Så nej, att en annan man skulle kom in i mitt liv och få mig att släppa Ekrem en gång för alla var bara konstigt för mig. Även om jag visste att kärleken med Ekrem skulle ta slut. Det skulle inte fungera i längden av minst 10 olika anledningar. 

     Men David och jag fick en stark kontakt. Vi var ett stöd för varandra, även om vi hade olika liv just där och då. Jag var ju ändå på god väg tillbaka dels med min psykiska hälsa, samt med arbete etc. Och vad sker... Ca 1 vecka efter midsommar tror jag det var, så ska vi ses för första gången på 14 år. Snacka om att jag var nervös. Jag hade lite ledigt från jobbet i Halmstad och bestämde mig för att åka hem. Vi snackade som sagt varenda dag och det var riktigt härligt. 

 

Vet inte hur jag ska kunna summera det, men det var fantastiskt på många olika sätt. Vi åt tillsammans och kollade på film och ja, det var som att vi hade tagit vid där när vi var 14/15 år. Jag var sjukt nervös såklart. Det var kanske ingen dejt av något slag, men bara att umgås och att få träffa han igen efter 14 år var ju underbart bara det. Och det som gjorde mig ännu mer nervös var att han sa att han redan var kär i mig när jag var 14. Att jag var hans kärlek redan då. Så att han skulle träffa mig 14 år efter gjorde mig nervös eftersom jag tänkte på hur jag såg ut om han kommer tycka om mig ändå eller ja, hur det än blir. Om det skulle bli något ens. 
     Jag åkte tillbaka till Halmstad dagen efter vi setts och det var riktigt tungt. Kändes som att en bit av mig fattades. Han kände likadant. Vi skulle ta det lugnt sa vi. Se vart det leder och inte stressa eller pressa fram något. Men... det var lättare sagt än gjort... Mitt sommarvikariet på Netto tog slut och jag ville inte vara kvar där. Jag hade sagt upp lägenheten och jag flyttade tillbaka hemåt och skulle flytta ut den siste juli. Han var hos mig i stort sett varenda dag sedan jag kom tillbaka hem. Och allt var så underbart, men så överväldigande. Jag förstod ingenting av det som höll på att ske. Jag höll på att falla för honom stenhårt. Han berättade att han har tänkt på mig varenda dag sedan vi tappade kontakten och massa, massa andra saker. Han, liksom jag, hade funderat på vad som skett om det blivit han och jag när vi var 14/15 år. Hur hade våra liv sett ut idag?

 

Nu har 2 månader gått sedan det där första mötet. Och nu är vi sambos. Jag bor på en ny ort, i en ny kommun, tillsammans med honom och är galet lycklig. Han gör mig lycklig. Jag kan fortfarande börja stortjuta ibland när jag bara tänker på hur fantastisk han är. Hur bra han får mig att må. Det är så oerhört fina minnen jag fått tillsammans med honom bara under dessa 2 månader. Vi har varit på mini-semester i sommarstugan i Blekinge med mina föräldrar, vi har varit på bröllop då min bästa tjejvän gifte sig i juli, han har varit med på kalas hos syrran då Sigge fyllde 1 år nyligen. Han hjälpte mig med hela flyttlasset då jag hade panik över de och ja, han har verkligen funnits där i alla lägen. Jag trodde aldrig detta för 14 år sedan. Att jag idag, 14 år senare, skulle få träffa han igen och nu vara sambos. Han är helt underbar ♥ Och som han sa... "Jag har väntat på dig i 14 år, nu släpper jag dig aldrig" ♥ Mediet hade rätt ♥ Varenda dag när jag vaknar upp med han vid min sida tror jag att jag drömmer. Att jag har han på belånad tid. Att snart, snart kommer någon att säga "VAKNA!!" och så är han borta... Men jag vet att allt är sant, här och nu ♥ Vi ska bli gamla tillsammans, du och jag ♥

 

♥