Jennsiii - Make Your Life Ridiculously Amazing

Bättre sent än aldrig
Ja, det må ha gått 2 år sedan lillan föddes, men vad gör det? Bättre sent än aldrig, eller hur? Jag tänkte berätta hur det gick till när lillan kom till världen den 20 augusti 2019 ♥. Kommer ta med vissa bilder ifrån denna upplevelse, men inte allt. Jag har fått hem förlossningsjournalen, men kommer mer utgå ifrån min egna upplevelse. Hoppas ni gillade att läsa det hela och kommentera gärna ♥

 

Men vi börjar några dagar innan. Närmare bestämt den 14 augusti. Detta var vårt sista barnmorskebesök och allting såg ju bra ut så sett. Förutom att jag hade lite för högt blodtryck. Min barnmorska sa då att det kunde antingen vara att lillan är på G eller att det kunde vara havandeskapsförgiftning. Hon gav mig informationen att får jag ont i huvudet så skulle jag kontakta förlossningen i Växjö. 
    Vi hade barnen i och med sommarlovet och det var i samband med den årliga festivalen eller vad man ska kalla det för i vår lilla stad. Så på lördagen den 17e åkte vi in för att äta lite gott och sådär. Träffade min bästa och äldsta vän, Nicco. Barnen var superglada etc, men jag mådde sådär faktiskt. Kände att huvudvärken började komma tätt inpå och jag var trött. Vårt BF-datum var ju den 15 augusti och nu gick man och väntade på att vattnet skulle gå bara sådär. Om man ens kunde ha sådan tur, haha. 

      Blev lite mat intaget och vi köpte även med oss lite munkar hem. Vi var inte iväg så länge och när vi kom hem så däckade jag totalt på soffan när lördagsgodiset skulle intas för tjejerna med filmmys. Jag kommer inte ihåg hur länge jag sov, men jag hade sådan huvudvärk och hade även spytt på förmiddag innan vi åkte in. Jag tänkte väl att jaha, de tar på krafterna att vara höggravid. Lite ont i kroppen har man allt haft under graviditeten, men tänkte inte mer på det eller att det kunde vara havandeskapsförgiftning. Hade dock i åtanke det som min barnmorska hade sagt.  

 

Ja, det blev ju minst sagt något dramatisk morgon. Jag vaknade av att jag hade sådan huvudvärk. Pratade med både min mamma och min sambos mamma och de tyckte jag skulle ringa in till förlossningen. Klockan var runt 8 på morgonen och alla andra sov. De sa direkt att jag skulle komma in för kontroll. Jaha, väskan till BB var packad för lillan, men inte vare sig för mig eller David. Jag visste att David kanske eventuellt inte skulle få stanna kvar, men vi packade ändå snabbt åt oss båda. Fixade så att tjejerna fick åka till deras farmor medan vi skulle åka in. Tankarna rusade runt i huvudet. Dels att jag var orolig för att det skulle gå åt helvete på något sätt, men samtidigt tankarna om att vi kanske inte åker hem utan att vår skatt är med hem. Även om man vet och hört så mycket om att det kan ta väldigt lång tid också med allt. Jag sa till David redan där att jag känner på mig att vi inte får åka hem. 

     Hela vägen in till Växjö satt jag tyst. David satte igång musik som jag gillade. The Ark bland annat. Jag var nervös, men inte rädd. Vi hade ett enormt stöd ifrån vänner och familj. Jag var rädd mer för att något var fel med lillan eller liknande. Bara hon mår bra, tänkte jag. 

      Vi kommer in till BB och fick träffa en barnmorska som tog CTG-kurva och mitt blodtryck. Det låg på 157/99 eller vad det var. Det hade blivit värre sedan 14 augusti alltså. Därav huvudvärken och illamåendet. Jag fick också ta ett urinprov, som mycket riktigt visade att det fanns äggvita i urinen. Detta gjorde det inte den 14e och därav det inte kunde konstatera redan då att det var havandeskapsförgiftning. En läkare kände på livmodertappen, var inte öppet någonting, så ingenting var på gång så sett med lillans födelse. Sedan kom beskedet att vi skulle bli inlagda för observation. Liten lycka inom mig ändå att vi inte åkte in i onödan, att jag inte var nojig etc. 

     Vi hade inte hunnit äta någonting, så vi fick vårt rum och sedan åkte vi iväg och åt. Blev Max. Och att informera alla om vad som sker. Det var kanske inte såhär jag ändå ville att allt skulle bli. Just att få havandeskapsförgiftning och eventuellt bli igångsatt. Men det är ju som det är, tänkte jag. Bara den lilla mår bra. Sen då att det är min första förlossning är ju också oturligt att få en sådan här upplevelse, men som sagt man tänkte hela tiden på vår lillas hälsa. Ville ju att vattnet skulle gå av sig självt och att man då liksom bara "wooow, nu kommer hon snart!". Ja, men ni vet, sådan drömförlossning som man har hört talas om, haha. Man kunde ju få drömma iaf om de ;)

     Under kvällen blev det CTG-kurva för att se att lillan mådde bra. Jag hade ju värkar, det kan jag inte säga något om. Och det hade jag väl haft lite innan hemma också. Men de blev ju värre när vi var inlagda. Vi tog oss en kvällsfika och rånen var riktigt sega - precis som jag gillade dem. Men inte sambon, haha! ♥ 

      David var en klippa. Trots att han visste hur orolig jag var - vilket han också var - så fick han mig att slappna av, skratta och ändå på något sätt försöka se det positiva med detta. Jag var verkligen i nuet. Tog allt som det kom och även om jag var orolig så tänkte jag inte "tänk om". Utan tog allt för stunden. 

 

Vanliga kontroller; blodtryck, urinprov, blodprov, CTG-kurva och känna hur livmodertappen var. Och det var väl under denna dag som det bestämde att vi skulle bli igångsatta. Jag skulle få Cytotec som jag vart lite orolig för i och med att det är en tablett man tar i samband med att man vill göra abort. De förklarade allting för mig så jag blev lugn etc. Förlossningsbrevet hade de fått och jag tycker att allting gick smidigt så sett. Mina önskemål etc var de väldigt mottagliga för. 

     Jag fick 6 stycken tror jag det var vattenlösliga doser av Cytotec. Smakade ingenting i princip. Värkarna blev ju starkare, men ingenting direkt som skedde så sett. Livmodertappen var öppen som "fingerblomma" eller vad de sa, haha! Hade kontakt med vänner under tiden och sambon var ett enormt stöd.♥ Vi hade många som hörde av sig och än så länge hade jag ork till att svara eller berätta vad som händer. Jag hade skapat en Messengergrupp på Facebook för dels de som var med Babyshowern, men också för en del andra som inte kunde vara med eller som också hörde av sig för att fråga hur det gick. Där uppdaterade jag istället för att skriva till massa olika. Ett tips! 

     Denna kväll fick jag även "sovdosen" så jag skulle få sova extra gott. Var livrädd för att ta morfinsprutan, men ja, det där gick ju bra det med. David hade kul i alla fall då jag pratade lite roligare än vanligt, haha! 

 

I och med att den vattenlösliga dosen av Cytotec inte riktigt hade gett något, så fick jag en gel upp i fiffiluran som skulle ha bättre effekt. Och oh ja! Jag fick värkar. Minns så väl när sambon skulle gå ut på sina turer för att förnya parkeringsbiljetten så ringde jag Sara som fick vara mitt stora stöd. Pratade även med Nicco och Amber under dessa dagar på videosamtal, men Sara var den som fick vara med mest ♥ Jag hade rikliga värkar och hon märkte det direkt, haha. De blev tätare och tätare och ont ja, det gjorde det. Men inte så att jag skulle dö av smärta som många säger, haha! 

       Jag gick en hel del under denna dagen. Ville det skulle hända något ju, haha! Hade ibland en sådan "gå-rullator" eller vad det hette. Det gjorde ju ont och enda sättet som jag kunde stanna för att andas igenom värkarna. Men David fick mig att skratta mycket ändå! ♥ Och denna dag var det linssoppa till lunch, vilket jag har ett hemskt minne till under graviditeten i sig då jag åt det och spydde upp allting 5 minuter efter! Så njaaa. Men David var bestämd med att jag var tvungen att få i mig mat, så när jag låg och hade ont i sängen så matade han mig, haha! ♥

      CTG-kurvan var igång som vanligt, detta gjordes kanske minst 3 gånger om dagen. Var ju härligt att höra hennes hjärtljud å sådär, men jobbigt att behöva ha det på titt som tätt. Livmodertappen var helt utplånad när de kände efter så nu kunde ju vad som helst hända! Och när jag låg där med CTG-kurvan igång så hände det. Jag kände hur det blev varmt mellan benen och hur det kändes som att jag bokstavligen kissade på mig. Jag nästan skrek till min sambo "kolla så det inte är blod!". Han var helt lugn å sa bara att "nej, det är det inte.". Vilket otroligt stöd han var! ♥ Försökte alltid att göra mig glad och var lugn hela tiden. Trots att maten kanske inte alltid föll han i smaken - medan jag ääälskade all mat vi fick! Haha! 

     Jag bad honom ringa på klockan, för jag kunde ju inte göra det direkt när jag var uppkopplad och fick hålla de där brickorna på plats på magen då lillan flyttade sig. Han ringde på klockan, en sköterska kom in efter en stund och jag sa att vattnet har gått. Hon kollade och "ja, det har det, jag ska säga till barnmorskan". Jaha.... inget hände. Varför var alla så lugna?! hahha. Även om jag typ skrivit om det i förlossningsbrevet (att jag vill ha kontinuerlig information och veta att de finns där liksom) och att de är med om detta dagligen, så fick jag något panik för att alla var så lugna. Min puls började ju öka för nu jävlar ska lillan ut snart! Haha! 

     Barnmorskan kom in och läkaren och kände efter. Jodå, vattenavgång 15.40, 20 augusti. Öppen 1,5 cm. Vid 17.50 var jag öppen 4 cm, en barnmorska gick och kollade så att ett förlossningsrum fanns ledigt åt oss och det fanns det. Så vi fick packa med oss allt. Jag hade ont och värkarna kom tätare och tätare, så stannade väl 4 gånger på den lilla färden mot förlossningssalen. Nu började jag även känna att jag ville att David och sköterskans som gick med bort till förlossningsrummet skulle vara tysta när jag stannade för att andas igenom värken. Enda gången som jag reagearde surt liksom att typ "va tysta lite nu!". Men jag kände att jag kunde kontrollera värkarna bra med andningen. 

     Allt var så overkligt. Jag skulle äntligen få träffa mini-me. Och de sista dagarna under graviditeten hade alla tankar hunnit ikapp med "tänk om jag inte tycker hon är söt?, tänk om hon inte tycker om mig?". De tankarna var de värsta av dem alla. Inte just om hur själva förlossningen ska gå, utan mer för hur jag kommer känna för lillan när hon väl är ute. Exaltation givetvis av att äntligen ha henne i min famn. Att veta att HON där inne är MIN, VÅR ♥. Konstiga tankar kanske, men just där och då så var det rätt märkliga tankar som snurrade runt i huvudet. 

 

Vi kom in i förlossningssalen. Här skulle jag få träffa lillan för första gången och vi skulle inte få komma härifrån förrän hon var ute, märklig känsla! Jag hade med mig den där "gå-rullatorn" som blev min bästa vän under denna tid. Jag ville inte sitta ner, bara stå nästintill.

     Jag var även nervös för att träffa helt nya människor. Kommer jag tycka om dem? Kommer dem tillmötesgå mitt förlossningsbrev? Kemin överhuvudtaget?! Men den barnmorskan som kom in var hur snäll och trevlig som helst. Inga konstigheter. Hon hade läst mitt förlossningsbrev direkt och frågade hur jag mådde och sedan om jag ville bada. Jaaaa, det ville jag gärna! Och det var inte alls långt att gå heller, bara typ rakt över från vårt rum - lyx när man har ont haha. Jag fick bubbelvatten med sugrör. Jag drack vatten väääääldigt mycket. Konstigt jag aldrig blev kissnödig.... hahha. 

     Lyssnade även på lillans hjärtljud i badet, som var 140. 

     I början var det skönt. Vi dimmade ner lyset och jag kunde slappna av och andas igenom värkarna som blev starkare och tätare. Vi fick musik på och ibland sjöng jag till och med. David var med mig hela tiden ♥. Han gav mig vatten och gjorde så jag skrattade. Det var riktigt varmt där inne, som en bastu kändes det som. Men oerhört skönt att ligga där i badet. Klockan var 18.50 när jag la mig i badet. Och det blev ungefär 2,5 timme jag låg där innan jag gick upp. Jag låg först helt på rygg där i badkaret, men efter en stund kunde jag inte det. Till slut funkade ingenting alls så jag gick upp. Det gjorde för ont för att ligga ner. Upp och gå igen. Var nu öppen 5 cm och klockan är 21.05. 

     Det var också nu som jag provade allt möjligt för att lindra värkarna. Jag satt på pilatesboll och gungade, men det gjorde bara ondare tyckte jag. Jag satt på sängkanten, men det funkade inte heller. Lustgasen hjälpte mig att andas och jag tyckte det fungerade väldigt bra med lustgasen. Sambon fixade så jag kunde sitta på kanten av sängen, vid fotänden, och samtidgt ha den där "gå-rullatorn" framför mig. Det var det bästa för mig! 

     Det blev nu frågan om epidural. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag inte ville ha detta. Anledningen främst var väl för att jag hatar nålar. Jag var nu öppen 8 cm och barnmorskan sa att "Jennie, även om du är öppen 8 cm så kan det ändå ta ett tag till." Så jag gick med på epidural i alla fall. Prover togs för det och blev bokat.

      Barnmorskan ville jag skulle kissa då jag inte gjort det på ett tag. Jag kände att jag knappt kunde gå till toaletten för det var en märklig känsla. Hon tog fram en potta, hahha. Men då förstod jag vad det var för konstig känsla. Om jag ska förklara det så var det som att allt trycktes neråt, faktiskt som att man måste gå på toa och göra numero 2. Men med ett tillägg på att det sved i fiffiluran. Så barnmorskan kände igen och jag var redan öppen 10 cm. Epiduralen avbeställs och barnmorskan sa att jag får börja krysta när jag vill. Nu ligger jag på vänster sida uppe på sängen och är redo för att krysta. Konstigaste känslan jag varit med om. Lustgasen var med mig hela tiden och jag minns hur David i efterhand var så imponerad av att jag inte "skrek" eller hördes knappt, haha! Jag bad om vatten nästintill hela tiden. 

    Från att jag startade krystarbetet runt klockan 23, så föddes lillan 56 minuter senare ♥ Jag minns hur jag grät och sa "hon är här, älskling, hon är här". Lillan skrek ingenting alls typ. Hon kom upp på bröstet och typ sa ingenting. Lite skrik fick barnmorskorna ut från henne när de torkade av henne. Men annars var hon väldigt lugn. Skulle direkt upp till bröstet och försöka amma. Jättekonstig känsla alltihop. Hon var här. Äntligen! ♥ Jag vet att jag sa "hon är ju supersöt!" David pussade mig och lyckan var total för oss båda ♥. Vår Lilly-Lo föddes klockan 23.56 den 20 augusti 2019. 

 

Vi fick vara lite för oss själva innan barnmorskorna kom tillbaka för att väga och mäta lillan. Under den tiden från att de lämnat oss till att de kom tillbaka kände jag mig väldigt pigg. Lilly-Lo låg i sin lilla förlossningsvagn eller vad det heter och sov. Jag skickade genast iväg bilder till syskonen, mamma, pappa, David skickade till sin mamma, jag skickade till vänner etc. En del svarade, trots att klckan nu var runt 1 på natten. Dessutom var jag något rastlös. Konstig känsla. Kändes som att jag hade fått en jävla energi av detta och var inte trött. Tror det kanske var adrenalinkick av något slag, jag vet inte. Jag kommer bara ihåg att jag var väldig pigg. De frågade om vi ville ha lite fika och det ville vi ha in direkt sa vi. Jag var skithungrig! David satt där så stolt med lillan som låg i den där lilla vagnen. Så söt hon var! Jag totalt avgudade henne! ♥ Och den där fikabrickan var gudomlig! 

Vikt: 4112 g 

Längd: 52 cm 

    Vi kommer in på BB-avdelningen några timmar senare till ett helt nytt rum. Nu fick sambon även en egen säng, då han inte fått det tidigare. Han somnade direkt, haha! Jag var pigg och hade inga problem med att ha henne så sett. Hon sov hela tiden i princip ♥. 

 

Ja, jag fick lite sömn. Tröttheten hade nu under dagen kommit ikapp och jag fick vila jag med. Det blev bad för lillan för första gången ♥ Lite häftigt att det är min dotter jag står och badar! Fortfarande märklig känsla! Blev även läkarbesök för att se så lillan var frisk och sådär. Och det var väl då min värld rasades samman. Lilo, som vi kallar henne, hade ett glapp i höftlederna. Vilket innebar att hon behövde ha en von rosenskena i 6 veckor. Kallas för höftledsluxation. Annars var allting bra med henne försäkrade läkaren oss om. Ingen av mig eller David visste vad detta innebar. Men när vi pratade med min mamma och med svärmor så visste dem precis vad det var och det var många som sa att det är vanligt. Tydligen vet man inte varför vissa får det och oftast får flickor det. Många tankar snurrade i mitt huvud. 
      Vi kom ner till ortopeden där de kollade henne extra. Jag grät. De satte på henne den här skenan då hon blir liggande i "grodställning". Jag kommer inte gå in på hur jag kände eller vad jag tänkte, det behåller jag för mig själv. Men jag älskade henne absolut inte mindre för det ♥ Var bara omtumlande på många sätt för mig. Och för David såklart. Ingen av oss hade varit med om detta. I samband med skenan så blev det en omställning med lillans kläder. Vi insåg ganska snabbt att det bästa att ha på Lilo var pyjamas. Lättast av allt istället för att kränga på henne bodys eller byxor och hon kunde inte heller ha den storlek som vi hade köpt till henne. Allt för att göra det så enkelt som möjligt för henne och för oss. Känslan efter när man skulle ta upp henne med en skena på var ju väldigt märklig... Var som ett paket som låg där i famnen. Ett stadigt paket. En "hård" bebis. Lilo var ju ganska sur i början, men hon anpassade sig ganska snabbt med denna skena. Hon sov utan bekymmer etc så var ju skönt att se att hon anpassade sig så snabbt ♥ De berättade även att 1 gång i veckan skulle vi komma in till ortopeden för att bada Lilo, eftersom vi inte fick ta bort skenan själva. Så det var 6 veckor på ortopeden med badbesök. 

 

Vi fick äntligen komma hem! Åkte in på söndagen den 18e augusti och kom hem fredagen den 23 augusti ♥ Den känslan när de sa att nu idag kommer ni få åka hem. PKU och hörsteltest var avklarat och Lilo skrek ingenting när de tog det där hemska sticket på handen. Eftersom jag själv har för låg ämnesomsättning så vart man ju även lite nervös för att även hon kanske fått det. Men vi fick senare reda på att PKU testet såg bra ut så det var skönt ♥ 
     Vi började packa i ordning allting. Babyskyddet eller bilstolen var redo och vi hade fått sätta lite extra stöd av handdukar så att hon skulle sitta bra i stolen. Hon sov när vi satte i henne och fortsatte sova, så det gick ju alldeles ypperligt! Men vilken konstig känsla när vi lämnade avdelningen och att vi åkte hem med vår älskade skatt! Att vi varit här i evighet kändes det som och nu skulle vi äntligen få komma hem med bebisen som man väntat på. Väldigt konstig känsla när vi gick mot bilen och liksom hon är med ♥ Inte inne i magen liksom. 
     Bilresan hem gick väldigt bra. Inga bekymmer, hon sov hela vägen hem. Älskade lilla skatten! Och vilken överraskning jag fick av sambon när vi kom innanför dörren! Just eftersom allt var så plötsligt med att åka in på söndagen där den 18e så lämnade man ju allt som det var etc. Så svärmor och en av våra vänner hade städat hela huset ♥ Åååh! Och dessutom hade sambon ordnat med smörgåstårta och lite annat gott för att fira att vi var hemma. Vilken fin överraskning, verkligen ♥ Lilo sov fortfarande, så vi mumsade på smörgåstårtan och ringde svärmor att nu var vi hemma. Ringde även mina föräldrar och meddelade. Kändes underbart! 

 

Så en gång i veckan var vi på ortopeden i 6 veckor för att bada Lilo. Varje gång var unik kan jag säga. Kändes konstigt att inte få bada henne själv. I början badade de henne helt själva. Jag fick stå och se på ungefär. David ville inte följa med in då han var väldigt blödig för detta, vilket även jag var, men jag bet ihop varje gång. De försäkrade mig varje gång om att det inte gör ont för henne eller sådär ♥ Men sedan efter typ 4e gången så fick jag vara med och bada henne. Det var ju en ny upplevelse bara det. Dem höll fortfarande i henne, men jag fick stå där och hålla i hennes huvud, prata med henne och få den där kontakten ♥ Kändes bra, även om det var konstigt. 

2 år
Nu älskade unge är du 2 år. Jisses vad tiden gått snabbt!! Du är vår solstråle, men som också kan bli väldigt envis när du inte får som du vill. Du förstår väldigt mycket och du liksom förvånar en varje gång. Du kan säga en hel del ord och fortfarande kör du ditt egna lilla prat, men du är så otroligt underbar ska du veta ♥ Vår älskade skatt!