Jennsiii - Make Your Life Ridiculously Amazing

Nu får jag äntligen delge hela världen med denna lycka jag känner inom mig! VI SKA HA BARN ♥ Jag tror fortfarande inte riktigt att det är sant. Men det är sant! Vi ska ha barn ♥ En bebis ligger inne i MIN mage och gror. Plutten/Knodden, ligger där inne och vi ska bli föräldrar! ♥ Total lycka! 

 

Jag har mått vääääldigt konstigt ett bra tag och jag visste inte varför. I november började det med att jag mådde så illa och hade ingen aptit alls. Jag tänkte nu så, nu kommer den där j-la magsjukan. Den värsta av dem alla. Men nej, det kom ingen magsjuka. Jag mådde bara illa och ville knappt äta. Sedan kom humörsvängningarna och jag bröt ihop för det minsta lilla. Det starkaste minnet jag har är att jag bröt ihop för jag var sååå sugen på en god sallad. En sådan sallad som min tvillingsyster har gjort några gånger när man varit där uppe med sallad, morötter, tonfisk, fetaost, körsbärstomater - ja en riktigt god sallad helt enkelt. David sa "men självklart, älskling, ska du få sallad! Vi köper det nästa gång vi ska handla". Ja, jösses alltså. Jag trodde på allvar att David skulle lämna mig. Jag tyckte jag var riktigt jobbig själv, haha! Men nej, han sa bara att "du blir aldrig av med mig nu när ja väntat i 14 år på dig". 

 

Jag ville ta test och sådär innan, men det blev liksom inte av. Jag var nervös för vad det skulle visa och David trodde ju att jag inbillade mig. Men jag sa ifrån att "men hur ska jag inbilla mig illamående konstant i 3 veckor typ när illamående är den värsta känslan jag vet?". Det låter inte alls troligt. 

    Men så den 28 december drog jag in till stan för att David och hans kompis skulle lana och jad passade då på att träffa Amber som jag inte träffat på ett tag. Nicco var inte hemma heller, så det kändes lite trist. Jag köpte testet när jag och Amber var och handlade, men det var inte förrän 30 december som jag väl valde att ta testet. Saken hör till att jag hade gjort David lite nervös kvällen innan när jag visade han testet och han sa "är det yay or nay" och jag sa att jag har inte tagit det och skulle det vara positivt skulle jag ju inte berätta detta via videosamtal sa jag. 

     30 december alltså. Klockan var runt 14 tiden om jag minns rätt och jag sa till Amber att "jag får väl ta det där testet så jag kan utesluta en bebis så jag kan gå till läkaren och undra vad som är fel". Jag gick nervöst in på toa. Hann knappt lägga testet ner förrän ett streck poppade upp. Och sedan ett till. Vad f-n betydde det här. Jag har gjort test innan och det här har aldrig hänt var min första tanke. Så jag ropade på Amber och om jag minns rätt så sa jag "vad är det här?". Amber fick se stickan och brast i glädje och tårar. Då förstod jag. Det var ju som att jag förstod innan, men det tog mig en stund att förstå att det faktiskt visade att jag är med barn. Jag tog mig på magen och sa i princip "är det sant? är du seriös?". Jag hamnade i chock ungefär. Grät som fan och var överlycklig och ja, det kändes så konstigt. Jag sa med "vad gör jag nu?" och Amber försökte lugna mig och sa sätt dig ner nu. Men jag var så uppe i varv. Gick fram och tillbaka och försökte ringa David - fast att jag sa att jag inte skulle berätta på det sättet OM det nu skulle visa positivt. Jag trodde ju inte det. Jag trodde ju inte att allt mitt mående berodde på att jag hade en bebis i magen! Helt sjukt! 

     Eftersom David hade lanat hela natten så sov han ju givetvis. Han hörde hur jag grät och han undrade vad som hänt. Så jag bad honom att svara på Messenger när jag ringer för jag måste få se honom, sa jag. Han var så trött sa han, men jag sa snälla. Så sedan ringde jag han på Messenger och han svarade. Han låg i sängen fortfarande såklart och han undrade vad det var. Så sa jag att jag ville se honom för jag såg inte honom alls. Han gnydde och sa att han var trött och att han ville prata sen. Så då sa jag det. "Älskling, om jag säger såhär. YAY". Då flög huvudet upp så jag såg honom och han sa "Är det sant? Är det så?" Jag nickade och grät fortfarande. Han gav mig ett stooort leende och sa "fan va nice". Jag visade han stickorna - ja direkt efter tog jag ett nytt test för jag trodde inte på det - och han kunde inte sluta le. Den bästa reaktionen jag kunde få. Han var överlycklig. 

 

Så var det så skönt för mig att få det bekräftat på att mitt mående har haft sin anledning. En bebis. Den finaste anledningen av dem alla. Att jag var inte tokig eller höll på att bli galen. Jag mådde dåligt för att det var en bebis i min mage ♥ Helt sjukt. Jag sa till David att det finns en person som jag vill berätta för i alla fall med en gång och det var Nicco. Min bästa vän och som har alltid funnits där oavsett. Som har varit som en syster och som jag har sagt kommer bli gudmor en vacker dag till mitt/mina barn ♥. Jag fick såklart inte tag på henne heller och fick lite smått panik, men till slut så. Så jag grät och hon förstod direkt nästan vad det handlade om. Hon befann sig inte ens i Sverige, så var en liten kul grej att berätta för henne med ♥ Ja, jösses. Jag kunde knappt tro det. 

 

En annan grej jag har haft innan jag ens tog testet var ju att jag har drömt 2 gånger om detta att jag faktiskt ÄR gravid. En gång - den första drömmen - handlade om att jag hade tagit ett test och att jag äntligen skulle få berätta att jag skulle bli mamma. Den andra drömmen handlade om att jag hade mitt barn i min famn. Och att jag sa vad han hette - ett namn som jag tyckte väldigt mycket om och som jag har haft i åtanke om jag någon gång i livet skulle bli med barn. Ett namn som bebisen kommer heta om det blir en pojke. För i drömmen var det just en pojke. 

 

Ja, vår nyårsafton blev onekligen annorlunda. Jag hade köpt alkohol med mig hem, men det blev ju ingenting med det. Det fick David istället. Men det blev en väldigt fin nyårsafton där vi ringde in det nya året med att fira att vi ska bli föräldrar ♥ Sedan på onsdagen ringde jag till barnmorskemottagningen i Växjö för att boka vårt första besök och enligt den barnmorskan var jag i vecka 10 tror jag om jag minns rätt. Så jag var ju rätt långt gången, redan i nästan 3e månaden. Det tyckte jag var ännu sjukare att jag inte ens kollat upp detta tidigare. Och då kom ju orostankar om bebisen mår bra och jag blev arg på mig själv etc. Tog ett bra tag innan jag förstod allting. Började också tänka att jag var gravid redan på julafton och att jag hade rätt om allt. Jag hade ju känt att detta är något mycket märkligt än från tidigare gånger när man "trott" en massa. 

 

Då hade vi vårt inskrivningssamtal och då också hälsosamtal. Jag var så nervös. Och jag mådde så illa. Och allt var ju så nytt. De tog min vikt, blodprov och urinprov det första när jag kom dit. För mig var det ju en helt ny värld, men för dem där så var det ju vardag. Fick träffa vår barnmorska eller då bm som jag kommer förkorta de till hädanefter. Och eftersom jag har för låg ämnesomsättning och äter levaxin så var det viktigt att vi kollade upp mina värden etc. Men första mötet var spännande och nervöst ännu. Vi bokade tid för KUB den 28 januari och rutinultraljud den 16 april, samt då glukosbelastningen.

På kvällen ringde de från provsvaren med sköldkörteln/ämnesomsättningen och jag skulle då höja dosen. Massa tankar snurrade i huvudet etc. 

19 januari

Ungarna var här och vi berättade för dem. David och jag hade köpt en prinsesstårta - därav inlägget med att vi firade lite, hihi - och David förklarade att vi firar att någon kommer att födas och sen att han och jag ska ha en bebis. De blev väldigt glada och så omtänksamma. Frågade en massa och klappade på magen etc. Gullungar ♥

 

 

Nu mår jag bra måste jag säga. Jag gick idag in i vecka 12+0 (v13) och illamåendet har avtagit som tur är. Jag är fortfarande något trött. Hade väldigt mycket mardrömmar i början, stackars David som jag väckte honom med mina gråtattacker haha, sen har jag cravings för just frukt, sallad, filmjölk, mineralvatten. Aptiten är det sådär med fortfarande. Det är vissa saker som jag kan äta, men jag har ingen aptit alls knappt. Dock är jag ju hungrig, men jag vet inte vad jag vill ha eller känner inte att MAT är något jag VILL ha heller... Hoppas det vänder.